|
Endast godhet räcker inte. En hård,
kall visdom behövs
|
för att godheten ska åstadkomma gott
|
Jubal Harshaw
|
När
det gäller människors uppfattning om s.k. ”överfysiska fenomen” kan man
grovt dela in mänskligheten i tre olika kategorier; de som inte tror på
överfysiska fenomen, de som tror, och de som själva har haft en ”andlig
upplevelse”. Den sistnämnda gruppen har i allmänhet lämnat begreppen
tro/inte tro, och bär i stället på en inre övertygelse, en visshet att
det finns något mer än här och nu.
Vilka
är det då som tror, resp. inte tror? Först och främst får ju självklart
varje person en världsuppfattning som motsvarar dels personens förmåga
att förstå, och dels vilken information personen har fått till sig
under sitt liv. Vi måste självklart acceptera det faktum att människor
har olika förmåga att uppfatta verkligheten, precis som vi har olika
anlag till allt annat. Därför kommer vi aldrig, och ska aldrig ha samma
uppfattning om vår värld. Vad som då borde vara viktigt är att vi får
en så korrekt bild av verkligheten som vi själva är i stånd att ta till
oss. Men får alla det, genom vår uppfostran, skola mm?
Har
de människor, som valt att tro på Bibeln bokstav för bokstav, fått lära
sig om kyrkomötet år 325 e.kr? Där stadfäste den romerske kejsaren
Konstantin att den kristna religionen skulle bli Roms statsreligion.
Tillsammans med några biskopar som inte kunde läsa, och en skriftlärd
vid namn Eusebius bestämdes vilka skrifter som skulle ingå i Bibeln och
vilka som inte skulle det. Vidare bestämdes här hur profeten Jesu
skulle tolkas inom kyrkan. Var han Gud, var han Guds son eller var han
en vanlig människa? Efter en stunds diskussion bestämdes att han var
Gud, men han var också Guds son.
Har
de bokstavstroende hört talas om kyrkomötet år 533 e.kr, där kejsar
Justinianus beslöt att det var dags att ta bort läran om reinkarnation
ur den kristna kyrkan? Den dåvarande påven vägrade att delta på mötet,
men reinkarnationläran blev bannlyst. Trots detta fortsatte stora
grupper människor att hålla på de gamla lärorna, och de s.k. Katarerna
hade många hundratal år senare kontroll över stora områden i sydeuropa.
De trodde på reinkarnation, de var mycket fredliga och de åt inget
kött. I Katarernas kultur uppmuntrades konst och poesi, kvinnorna var
jämställda med männen. Så småningom blev de mördade eller förjagade
till sista man av de kristna, en mörk del av vår historia.
När
jag gick i skolan fick jag aldrig höra talas om dessa händelser. Varför
inte? Finns det någon annan orsak än den makt som kyrkan under lång tid
har haft (och har) över människorna? Skulle bokstavstroende kristna
behålla samma dogmatiska uppfattning om de i tidiga år fått kunskap om
sådana här händelser? Jag tror inte det.
|
|
En
god vän till mig, som är religionslärare, visade mig en gång en text
och bad mig säga vad det var för något. Jag hade inga som helst problem
att känna igen bönen Fader vår, även om några av orden var annorlunda.
"Texten finns på heiroglyfer i Egypten", sade min vän. "De är betydligt
äldre än Nya Testamentet!"
De som i stället valt att bli rena materialister, och inte tro på
någonting då? Varför har de gjort ett sådant val? I många fall är den
direkta orsaken att de sett igenom kyrkornas fiktioner och dogmatism,
och valt att vända dem ryggen. Skulle dessa människor ha fått en annan
uppfattning om det hade givits ett alternativ? Vårt materialistiska
samhälle har valt att helt avskaffa mystiken. Antingen blir man strikt
materialist, det är helt ok, eller också går man in i en etablerad
kyrka, det är också ok. Detta trots att kyrkan representerar en
fundamentalt motsatt uppfattning än materialismen.
Men
om en människa börjar berätta om märkliga upplevelser som hon har haft,
då kommer mystiken in i våra liv, och då blir den människan plötsligt
farlig. En sådan människa blir än i dag motarbetad, både av kyrkan och
av det materialistiska samhället. Hon ses som ett hot mot ordningen och
kan till och med förlora sitt jobb. (Jag har sett exempel på
detta.)
Olika
undersökningar visar att minst 10% av alla människor har haft någon
form av andliga upplevelser. I dagens läge väljer nästan samtliga att
hålla tyst om det, eller bara berätta för sina allra närmaste. Detta på
grund av att vi har ett samhälle där sådana upplevelser inte
accepteras. Hur vore det om vi hade haft en värld där en människa utan
vidare skulle våga berätta om sina upplevelser? Skulle en människa, som
nu är strikt materialist, kunna ha tänkt annorlunda om hon hört en stor
del av sina medmänniskor berätta om olika mystiska upplevelser? Skulle
hon ha tänkt annorlunda om hon hört talas om den mängd seriösa
experiment om ”överfysiska fenomen” som utförts i laboratorier runt om
i världen? Jag tror det. Och jag skulle kalla ett sådant öppet samhälle
för en kultur. Det vill jag inte kalla dagens
samhälle.
Spelar
det någon roll vad man tror då? Skulle vårt samhälle ha sett annorlunda
ut om dessa tankar varit mer accepterade? Det finns faktiskt en
intressant undersökning här, som visar hur människor förändrat sin
personlighet efter att ha fått en ”nära dödenupplevelse”. De som före
upplevelsen varit dogmatiskt bibeltroende förändrades oftast till att
få en mer vidsynt och kärleksfull religiös inställning. De som tidigare
var strikta materialister brukade få en allmän, ickekyrklig
religiositet. Alla fick de en bestämd uppfattning att livet är viktigt,
och att vi måste visa kärlek till våra medmänniskor.
Man
kan förstå varför sådana här tankar uppfattas som ett hot av vårt
samhälle.
Vetenskap
utan religion är handikappad |
och religion utan vetenskap är blind |
Albert
Einstein
|
|
|