Mats Hemsida

Räddad av en solstråle

Det är sen eftermiddag efter vad som varit en vacker sommardag. Jag sitter i segelflygplanet "Charlie tre", min std. Cirrus, och avnjuter utsikten av södra Småland från luften, med sin skog och sina sjöar, badande i kvällsol. Jag har varit i luften i drygt 6 timmar nu. För en stund sedan rundade jag den sista brytpunkten på en 600 km lång bana över tre brytpunkter, och glider nu norrut mot målet, Ödestugu flygfält, där jag hoppas kunna landa om ca. en timme. Om jag lyckas slår jag nytt klubbrekord i distansflygning. Vädret har varit relativt bra med 2-3 m/s stig och en molnbas som nått upp till drygt 2000 m på eftermiddagen.

En stund senare kan jag börja kurva i drygt 1 m/s stig under ett hyggligt cumulus, vilket räddar mig från ett ofrivilligt besök på Feringe. Sakta men säkert får jag höjd igen, och så småningom kan jag lämna molnet på 2100 m. Nu sätter jag åter kurs norrut. Härifrån når jag till Hagshult flygplats, bara ca. 36 km från Ödestugu. Om jag tar mig dit så blir det i alla fall en kortare hämtning.Jag håller fart för bästa glidtal, 90 km/h, och förbereder mig för en halv timmes rakflygning tills höjden tar slut.

Efter ca tio minuter händer så något oväntat. 15 km framför mig har det bildats en liten lucka i molntäcket, och jag kan se en vacker solstråle lysa snett ner mot marken, rakt framför mig. Kvällssol ger inte mycket värme, men trots detta tänds ett litet hopp i mitt sinne. Tänk om solen skulle kunna ge någon termik! Eftersom det lilla solbelysta området ändå ligger i min väg, siktar jag rakt på det. Under ytterligare tio minuter stirrar jag på den solbelysta skogsplätten framför mig, medan jag kommer allt närmare men också allt lägre. Tänk om…

Så, just innan jag når in över det solbelysta området, ser jag ett litet cumulus börja bildas högt däruppe rakt framför mig. Jag vågar inte ens tänka… Flyg rakt fram, fortsätt rakt fram…Där! 0,5-1 m/s stig!

Det går sakta, men för varje varv kommer jag lite närmare Ödestugu och en triumfartad hemgång. Måtte det inte sluta stiga nu. Denna termikblåsa borde egentligen inte alls finnas här, det är för sent, och det finns garanterat ingen annan om den här tar slut.

Stiget tar emellertid inte slut, jag ligger kvar länge och tar mycket mer höjd än jag egentligen behöver. Tack vare överskottshöjden kan jag kosta på mig en storstilad mållinjepassage i maxfart, 220 km/h, under stort jubel. Känslan att komma i mål den här dagen går inte att beskriva i ord!

I takt med att solen går nedåt avtar emellertid termiken, och när jag når Feringe flygfält, 75 km hemifrån, är det svårt att hitta mycket mer än 1 m/s stig. Ända fram tills nu har jag trott att jag skulle kunna ta mig runt banan, men när jag här tittar norrut ser jag hoppet om en hemgång försvinna all världens väg. 5 km norr om Feringe finns ett sista cumulus, sedan börjar ett obrutet stratocumulustäcke så långt ögat kan nå. Ingen solinstrålning och följaktligen ingen termik heller, på hela vägen hem. Jag når inte hem härifrån från 2000 m med min Cirrus.

Som om detta inte räckte, så får jag inget stig under cumulusmolnet heller! Att fortsätta framåt är meningslöst, så jag vänder tillbaka söderut igen. I värsta fall får jag väl landa på Feringe flygfält.

Hemma igen efter en lång flygning, en underbar känsla