Tillbaka vid flygfältet kan vi ta höjd under ett stort cumulus, som sett sina bästa da'r. Urban hittar bättre stig än jag och når molnbasen medan jag kämpar i ett avtagande stig. Nåväl, även jag kommer upp innan molnet kollapsar helt och kan åter fota startklockan kl 14.13, tio minuter efter Urban, höjd 1000 meter.

Det har nu bildats några små molntussar en mil norr om fältet och jag kan snart parkera LS 4:an i 1 m/s stig. Här gäller det att bara finnas kvar i luften för att kunna ta sig vidare när det bildats nya cumulus under de områden där molntäcket trots allt är lite tunnare. Under över alla under, snart finns en ny liten molntuss i vår väg, och vi kan få hela 1100 m i en ny enmetersblåsa.

Vi är bara 20 km ut på banan, men nu har vi Hämeenlinna 15 km framför oss och där finns ett stort cumuluspaket som ser riktigt krytt ut. Jag når fram på 800 m och belönas genast med en tvåmetare till hela 1400 m. Bara 25 km kvar till första brytpunkten, men inte en tillstymmelse till cumulus på vägen dit och ingen flygbar väg därifrån heller. 

- Lycka till! Med denna önskan att slippa åka iväg och hämta mig, överlåts jag att ansvara för LS 4:an under resten av dagen. Fram till nu har mitt eminenta lag (Sven-Olof Nilsson och Daniel Eckerström) fixat allt på kärran, medan jag bara behövt koncentrera mig på dagens uppgift, en 302,8 km bana med tre brytpunkter. Det är den 15/6 1988, tredje tävlingsdagen på EM i Räyskälä, Finland.

Klockan är lite över ett när jag dras upp i luften och vädret, som till att börja med verkat dåligt, övergår gradvis till att bli betydligt sämre. De enstaka små gluggar som funnits på himlen fylls igen och de cumulus som bildats börjar lösas upp, ett efter ett. Om man ska flyga 30 mil i ett sådant väder, är det bäst att inte starta för sent, så Urban (Hansson) och jag startar samtidigt kl 13.43. Många standard-piloter har resonerat likadant och vi tar alla sikte på två små cumulus ca. 20 km ut på färdlinjen. Detta är de enda cumulus som finns inom räckhåll, så vägvalet är enkelt.

På vägen glider Urban och jag sida vid sida, och efter att ha kört om ryssarna kan vi konstatera att Jantar Standard 3 inte har mycket att sätta emot LS 4 och Discus.

Nu uppstår emellertid ett problem. Våra kära cumulus, som vi alla siktar på, börjar att lösa upp sig. Två alternativ finns. Fortsätta rakt fram mot en trolig utelandning, eller vända tillbaka mot fältet och försöka starta om senare. Men då kan det bli för sent att hinna runt banan i det här dåliga vädret. Urban och jag vänder, men några piloter gör det inte, och tvingas landa ute.

Kl 15.30 rundar jag första brytpunkten, medelfart endast 41 km/h. Men nu ser vädret bättre ut och efter att ha gått tillbaka till samma solbelysta område och åter tagit höjd under de cumulus som nu bildats, glider jag ut på andra benet.

De första sex milen på benet karakteriseras av två cumulus placerade med tre mils lucka, men med pålitliga tvåmetersblåsor under. Efter ett nytt långglid når jag Lahti på 500 m, och här börjar en präktig molngata rakt mot andra brytpunkten - otroligt! - 2,5 meters stig till 1400 m, sedan full fart. Himlen har bytt färg från grå till blå och det är inte längre någon tvekan om att vi ska ta oss runt banan. Kl 17.14 rundar jag andra, nu är det bara 130 km hem och jag kan följa samma molngata tillbaka mot Lahti. Urban, som nu är på väg ut mot brytpunkten, rapporterar bra stig 20 km framför mig. Fort dit, och jag kan avnjuta en tremetare från 700 m till 1700 m.

Kl 18.54 passerar jag så mållinjen och blir sjua för dagen. Urban är hemma några minuter senare, han har flugit bättre än jag på sista delen av banan och är nästan ikapp. Det blev i alla fall hans tur att bjuda mig på en öl den här dagen.