|
|
|
Dags
för ett nytt försök på Geisterspitze. Eftersom vi fick
vända på över
3200m för tre dagar sedan, "fuskar" vi oss
nu upp med linbana till Refugio
Livrio, 3174m.
|
Den
här gången ser det bättre ut. Vi startar tidigt för att
slippa
överutveckling med skurar, som utlovats senare på dagen. Vi väljer att
gå på den vänstra sidan av skidspåren,
för att sedan angripa toppen
från den högra sidan. |
Gänget
på väg ut på glaciären. Det är inte nödvändigt att koppla ihop oss så
länge vi följer den preparerade skidbacken. Stegjärn är inte heller
nödvändigt här.
|
|
|
 |
Uppe
på toppen. De sista hundra höjdmetrarna går uppför
en brant
stensluttning, som är en aning besvärlig med all
nysnö. Toppmarkeringen
är... ovanlig. |
Söderut går en kam ca. 500m fram till en fin
utsiktspunkt. Tänker först gå ut på den, men efter bara en liten bit
inser
jag att här måste man ha
stegjärn på kängorna. Det är
annars stor risk att kana nerför den branta och isiga
sluttningen. Mina normala vandringskängor räcker absolut
inte här,
farligt. På mjukare snö hade det varit möjligt, men
inte nu. |
Geisterspitze
är, med sina 3467m, med några meters marginal den högsta topp jag
hittills varit uppe på. Utsikten har av någon beskrivits som
"bombastisk", och det tycker jag passar bra. Glaciärvärlden i
Ortlergebiet är mäktig att se på.
|
|
|
|
Monte Cristallo, 3434m, åt
sydväst. I
bakgrunden skymtar
Piz Bernina, 4049m. Men nu har cumulus börjat bildas
som skymmer toppen. |
Zufallspitzen, 3757m och Monte Cevedale,
3769m. |
Allra
mest imponerande i detta område är, naturligtvis, König Ortler 3905m.
|
|
|
|
På vägen ner passar vi på att gå upp på
Monte Scorluzzo,
3095m, än en gång. Lite grädde på moset, kan man säga.
|
Även om vädret nu, på mycket
kort tid dragit igen ordentligt,
är det ändå
betydligt bättre än när jag stod här för tre dagar sedan. |
Lammgamen är
en mycket sällsynt rovfågel i Europa. Man
beräknar att endast drygt 200 par häckar här. Denna
enorma bjässe, med en spännvidd på upp till 2,9m, hittas
bara på mycket höga höjder. Fågeln kom tyvärr aldrig nära
nog för en riktigt bra bild, men det känns bra att bara ha fått
se den.
|
