 |  |  |
När man kommer till Jotunheimen verkar de andra fjällen i Norge plötsligt väldigt små. Här syns Steindalsnosi,
2025m, till vänster och Fannaråki, 2068 m, till höger. | Steindalsnosi
är en relativt tillgänglig 2000-metare, vilket passar mig bra då jag
ska åka hem till Sverige direkt efter vandringen. Samtidigt är det en
utmärkt utsiktstopp med sin närhet till Hurrungane. Parkerar några km
norr om Turtagrø hotell, på 1280 m höjd. | Först en brantare del på ca 100 höjdmeter... |
 |  |  |
Sedan har man målet i sikte. Jag tar vägen över snöfälten
till höger i bild först, för att högre upp diagonala åt vänster. | En titt tillbaka mot de djupa klyftorna som leder ner till Sognefjord, här från ca 1700 m höjd. | Snöfälten är ofta ordentligt branta, och man får sparka in kängorna i snön för att inte börja kana ner. |
 |  |  |
Sista biten mot toppen är flack. Här syns sidotoppen,
1936m. Hade först tänkt gå ut på den också, men inser
nu att det skulle ta tid. Ryggen ut är inte enkel. | Uppe vid toppen, på 2025m. | Ett ganska stort röse pryder toppen. |
 |  |  |
Fannaråki, 2068 m med Fannaråkhytta. Det är Norges
högst belägna övernattningshytta. | Utsikten härifrån är verkligen dramatisk. Allra mest imponerande är nog Hurrungane rakt söderut, med Stora Skagastølstinden, 2405 m, mitt i bild. | Detta
är också Hurrungane. Något till höger om mitten sticker St.
Soleibotntinden, 2083 m upp. Det var där jag stod i fjol i ett
bedrövligt väder, i moln och knappt kunde se någonting. I dag får jag
min revansch... |
 |  |  |
Som sagt, när man står i Jotunheimen verkar de andra
fjällen i Norge plötsligt väldigt små. Här en bild åt nordost. | Lite mer norrut, Galdhøpiggen, 2469m, mitt i bild. | Ett
par trevliga norrmän ger sig av neråt igen. På min nerfärd slår jag nog
nytt rekord i hastighet, 55 min tillbaka till bilen tack vare de
utbredda snöfälten. Jag har nu lärt mig att mina vandringskängor även
fungerar utmärkt som skidor, bara det är tillräckligt brant. |
